Ryssen i Finisterre

Vi bodde på samma pensionat i Finisterre; ryssen, hans fru och jag.
Aprilvädret i Galicien var storslaget. Himlen var blåsvart och vinden piskade upp mäktiga vågor mot vågbrytarna i den lilla hamnen. Regnet kom horisontellt och det stabila stenhuset skakade och hukade sig i stormen. Att gå ut kändes inte helt lockande så vi tre samlades vid den varma öppna spisen. Ryssen var professor i miljövetenskap och hävdade plötsligt;
”Global warming is bullshit and propaganda by America”.
Han hade publicerat över 400 artiklar i ämnet, förmodligen med någon vetenskaplig grund annan än citatet ovan! Han argumenterade kraftfullt för sin ståndpunkt på sin fantastiska tjockryska engelska och med gester som tagna ur Gudfadern.

Jag gjorde några tappra försök att protestera; polarisar som smälter, glaciärer som krymper, isbjörnar som drunknar osv. ”No, no. Bullshit! I am a scientist. I know!” Så drog han igång en lång, passionerad och väldigt teknisk förklaring till varför världen hade fel – och han rätt. När vi till sist skiljdes åt såg han mig stint i ögonen och sa med låg röst ”You know, we Russians are very dangerous people…”
”How so” dristade jag mig till att fråga trots att jag var matt efter vår diskussion och fruktade ännu en timmes utläggning nu om ryssars farlighet.
Han svarade inte utan tog sin fru i handen och gick ut i stormen. Det var det sista jag såg av dem.

(Jag googlade och såg att det minsann finns en motståndsrörelse inom miljövetenskapen mot global uppvärmning som fenomen – däribland flera svenskar. Kände en fläkt av kalla kriget. Berlin, dimmiga gränder, doft av koleldning, kodade meddelande som smugglas ut i skoklackar, MI5, Smiley…)